Magmar Hudsalva - Historik

GRAN

BIVAX:

Sverige
I de nordiska stugorna rörde man ihop de fetter som fanns till hands från djurhållningen - talg, ister och smör. Ofta fungerade salvorna rent magiskt. Allt som luktade illa eller starkt ansågs verksamt, särkilt om ingredienserna var nio till antalet. Helst skulle de smörjas in motsols torsdagkvällar i nedan och sedan sitta på i nio dagar.
Medicinskt bruk
Salvor var fram till 1800-talets början ett vanligt sätt att distribuera läkemedel även för inre sjukdomar, ungefär som dagens medicinska plåster. De kom tillbaka som hudvårdsmedel när den moderna dermatologin slog igenom i mitten av århundradet. Efter andra världskriget ersattes de allt mer av de emulsionskrämer som dominerar idag. Salvorna har dock fortfarande sitt värde som skyddande och täckande medel. Återupptäckta av hemmakokare kan de idag gå under namnet "vegetabiliskt vaselin".

 

 

TJÄRA:

Talltjära
Romaren Plinius berättar runt år 70 om bränning av talltjära. Den första som rann ut "som vatten" var bäst, kallades cedrium i Syrien och användes till balsamering i Egypten. Den "cederolja" som egyptierna använde vid enklare balsameringar var dock inte tjära, har det visat sig, utan balsamterpentin. I Sverige och Finland har tjära betytt talltjära och där betraktades det första "tjärvattnet" som skräp. I Sverige har tjära bränts sedan åtminstone medeltiden. Export är känd sedan 1300-talet men det mesta var till husbehov - tjära tätade båtar och tunnor, skyddade rep och läder, var hjulsmörja och universalmedicin.
Allt förändrades på 1600-talet när Europas länder började grunda krigs- och handelsflottor som behövde tjära till tätning av fartygen. Preussen som varit den största tjärproducenten började få slut på skog och Sverige tog snabbt över marknaden. Bönder och torpare som förr bränt till sig själva i en järnkittel började anlägga tjärdalar i utmarkerna. Tio dagsverken gav en tunna (125 liter) som kunde brännas på sommaren mellan sådd och skörd. Det var inte lika lönande som pottaska men gav i alla fall kontanter. I den östra rikshalvan Finland började sådan storskalig bränning redan på Gustav II Adolfs tid, i Sverige på 1700-talet. År 1600 producerades ett par miljoner liter tjära, ett par årtionden senare dubbelt så mycket, på 1640-talet 13 miljoner liter, på 1670-talet 14 miljoner, på 1680-talet 16 miljoner. Vid det laget var tjära Sveriges tredje viktigaste exportvara efter koppar och järn. Tre fjärdedelar kom från Finland.
För denna handel upprättades 1648 Tjärhandelskompaniet. All tjära måste nu säljas till kompaniet och till de priser kompaniet satte. I hamnstäderna där man förr betalt importvaror med tjära hade man därmed inget att byta med. Redan året efter kompaniets bildande stod Sverige därför utan salt varvid hela Bottenhavsfisket gick i stöpet. Även försäljningspriset kunde kompaniet sätta som det ville. De blev på ett par årtionden så höga att importländerna måste söka tjära på annat håll eller bränna den själva. I Frankrike lärdes konsten ut av en svensk som fick betalt av franska regeringen. England, den största importören, började ta tjära från kolonierna i Nordamerika. Norge, Tyskland, Polen och Ryssland började bränna tjära för export. 1672 måste Tjärhandelskompaniet inställa betalningarna. Flera gånger ombildades kompaniet men monopolpolitiken övergavs inte. Uppå allt blev en stor del av den svenska tjäran plötsligt rysk när Sverige förlorade de finska områden som producerat den mesta tjäran. 1715 förlorades dessutom den främsta exporthamnen, Viborg vid Finska viken. Samma år frigavs handeln med tjära i Sverige.
Exporten sjönk i ett par årtionden - "bara" 14 miljoner liter om året i mitten av 1700-talet, nu en fjärdedel bränd i Småland och allt mer i Norrland - men hämtade sig sedan Stockholm kommit i gång som ny exporthamn. Snart gick 70 % av den svenska tjäran därifrån. "Stockholmstjära" blev ett begrepp som används än idag som en kvalitetesbeteckning på förstklassig tjära.
Ännu i början av 1800-talet exporterade Sverige nära 23 miljoner liter tjära årligen, nu det mesta från norra Sverige. På 1880-talet när Umeå blivit den största tjärhamnen var exporten redan på nedgång. Örlogskrigens tid var förbi och kring sekelskiftet 1900 försvann de sista segelfartygen. Världskrigen gav ett par små exporttoppar men tjärans storhetstid var förbi. Det används fortfarande som träskydd (gammalt recept: lika delar tjära, balsamterpentin och kokt eller rå linolja) men också den användningen ifrågasätts idag av EU-expertis.

Upptagen i den svenska farmakopén från början till slutet (1775-1946) och idag i den europeiska.

Nordisk tjärframställning är belagd till åtminstone vikingatiden och var länge en viktig bisyssla för bönder i Norrland och Finland. En exportmarknad uppstod på 1600-talet.

 

KÅDA:

Farmakopéerna: Alla barrkådorna fanns upptagna i lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775.

Linné berättar från Dalarna.

Kvinnfolken, sällan karlarna, tuggar i kyrkan och annorstädes ett slags kåda.  På särdeles sätt preparerad. Den de tugga, varav spottet flyter starkt och utspottas. Åtminstone gör han rent tandkött och tänder.

  Egypten
Ska man döma av gravfynd var barrträdskådor de första rökelseämnena i Egypten. I 5.000 år gamla gravar har hittats kåda från flera arter av barrträd från Medelhavsområdet, bl. a. aleppotall (Pinus helepensis), pinje (Pinus pinea), terpentinträd (Pistacia terebinthus) och mastix (Pistacia lenticus). Genom att koka ur kådan fick man en "tallolja" som användes i rökelser. Det fick man nöja sig länge med. Först ett och ett halvt årtusende senare dyker det upp importerade rökelsematerial som rökelse och myrra i Egypten.
• Mer tidig rökelsehistoria
Europa
Barrkådor har använts som tuggummi och sårmedel mycket länge i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Den som arbetade i skogen plockade med sig vad han hittade och tog med hem som present.
1) Grankåda: Grankåda har tuggats i Sverige sedan stenåldern för 8.000 år sedan och ansågs vara den bästa för sår. I början av 1900-talet samlade man fortfarande kåda systematiskt i Frankrike - detta "burgundiska beck" hade mycket högt anseende. Så har man i litteraturen kallat grankåda i Sverige till in på 1900-talet, vare sig den var från Bourgogne eller inte.
Culpeper på 1650-talet verkar obekant med kåda när han berättar om "en torr substans som liknar frankincense som den inte är olik i kvalitet" som man får från gran. Han förväxlar det inte med kolofonium, som han är bekant med som sårmedel.
2) Tallkåda: Tallkåda har man också tagit vara på i Sverige. I Kina är kådan från Pinus massoniana ett gammalt läkemedel.
3) Enkåda: Kådan var ovanlig i handeln redan i början av 1900-talet; om det efterfrågades lämnade apoteken ut sandrak.
Farmakopéerna
Alla barrkådorna fanns upptagna i lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. I denna togs de aldrig upp men fanns ofta att få på apotek.
Framställning

Kåda är en klibbig skyddsvätska i barrträd (efter några miljoner år stelnad till bärnsten) som sipprar fram spontant vid värme. Förr samlades kådan in av barn som vallade djur i skogen; det hörde också till arbetet att tugga bort den första beska smaken. Eftersom vi inte har några vallhjon längre får var och en samla den själv. Alla tre sorterna kan ibland samlas in från myrstackar i närheten av träden.
1) Grankåda: Granstubbarna kan innehålla 2 % kåda. Enligt en medeltida svensk läkebok från omkring 1500 ska den dock hämtas från trädtopparna:

 
Hon skall hämtas i gott tecken och sunnan på träd, upp i toppen, och då sunnan väder är.
 
- tveksamt vad gott tecken är; kanske när kådan flödar som mest i juni-juli, som beskrivs av Olaus Magnus 1555:
 
Granarna eller barrträden, som till sin natur är kådiga, vare sig deras resliga stammar höja sig över havets kust eller bäckens strand eller skogarnas sluttningar, utsvettas bärnstensämne... Detta är i synnerhet fallet, när, vid tiden för fruktens mognad, solen, mer brännande än under själva sommarhettan i juni och juli månader, gått in i Kräftans och Lejonets tecken. I den starka värmen spricker då trädens bark, och därur framsipprar droppe efter droppe bärnstensvätskan och flyter ned i rännilarna och bäckarna, där den sedan så småningom stelnar. Klibbigt och segt som lim...
  Barkrester och annat småskräp kan knådas bort i varmt vatten, i större skala smälter och silar man den. Överallt i Dalarna stötte Linné på ett "synnerligt manér":
 
... man tager den klaraste kådan, som fås från gran. Den tilltuggas av vallkullor, pojkar eller käringar, tills kådan blir vit, seg, så att hon kan dragas långt mellan tänderna. Sådan brukas och säljes åt Falun i åtskillig form.

 

 

Det finns ingen video

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

30.08 | 18:25

jeg vil gerne vide, hvad cremen gør godt ved huden!

...
08.05 | 03:34

INTRESSANT

...
16.04 | 09:03

JA. DET GÅR BRA. EXTRA PORTO TILLKOMMER MED 20 KRONOR.

...
14.04 | 11:24

hej, går det att beställa till norge ?

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS